nytt namn

Borde kanske döpa om bloggen eftersom jag inte bor i London längre...

Jobb

Väntan kan vara olidlig, men ibland leder det till något gott. Idag har jag fått jobb! I augusti börjar jag som lärare igen, det känns underbart. Jag har verkligen saknat att vara bland barn och ungdomar. Under mitt (nästan hela) år utan jobb och utan elever har jag kommit på att jag verkligen saknar det. Kanske en dyrköpt insikt, men ändå en insikt.

Nu börjar alla förändringar på allvar. Nu måste jag skaffa lägenhet och få hem mina grejjer från England. Det känns lite trist att min/vår vistelse i London inte blev längre, men det kanske finns nån mening med det. Nu är jag på "hemmaplan" igen, både vad gäller Sverige och uppväxtort. Jag har valt att söka mig tillbaka till Värmland, efter 14 år på annat håll. Det kanske är ett behov som måste fyllas. Komma närmare skogen, gamla vänner och min underbara familj. Just nu känns det hur som helst rätt.

Tankarna snurrar fortare nu, men mer strukturerat. Kroppen kan inte vara stilla och jag gör små skutt. Glädjen är enorm!

//J

Det river i magen, inte av hunger utan av rastlöshet. Tankarna irrar. Hur ska det bli? Vad händer härnäst?
Oron och klorna i magen gör det nästan omöjligt att vara stilla. Många kilometer per dag, men det stillar inte.
Mat är ointressant, godis är äckligt, vatten glöms bort. Massor av kaffe. Borde dricka te.
Korta stunder infinner sig ett slags lugn, men det vara inte länge. Sen måste jag ut igen, gå, gå...

Vaccum, mellan allt och inget, mellan livet och livet. Glädje och lycka slåss mot oro och sorg. Tomhet.

//J

Creep

...
I want you to notice
when I'm not around
You're so fuckin' special
I wish I was special

But I'm a creep
I'm a weirdo
What the hell am I doin' here?
I don't belong here
...

http://www.youtube.com/watch?v=zFfbLPeryio

Är i Sverige igen, har varit här någa veckor. Allt börjar falla på plats. Jobberbjudanden och lägehetersletande och myndighetskontaktande. Allt snurrar fort och jag hinner inte riktigt med, samtidigt som det är skönt och omtumlande att allt händer på en gång.

Att bli mottagen med öppna armar och värme gör att jag orkar med. Allt går smidigt och inget känns jobbigt just nu, men jag vet att det kommer bakslag. Vissa kvällar vill jag bara lägga mig ner och dö en smula, och då gör jag det. Med vissheten att det kommer kännas bättre om en stund eller imorgon. Mina närmaste, familj och vänner är underbara. De finns där hur jag än mår, hur jag än ser ut eller känner mig. Önksar de förstår vad underbara de är. Utan dem hade jag nog inte orkat med livet. En dag ska jag på något sätt ge tillbaka allt de gett mig.

Det känns lite konstigt att planera om sitt liv igen, det är ju inte så många månader sen jag startade om. Det är slitsamt och tar nästan all min energi. Ändå kliver jag upp på morgonen och gör det jag ska. Lite som en robot. Där emellan så river rastlösheten sönder min insida. Det blir mycket promenader, och midjemåttet minskar.

//J